Jag ogillar stereotyper. Eller rättare sagt, jag ogillar när stereotyper är norm. Även om jag försöker agera utanför boxen tror jag dom flesta ser mig som en alldaglig person, utan några större utsvävningar från det "vanliga". Jag tillhör kategori; kvinna, typ 30, storstadsbo och högskoleutbildad.
Jag läste i dagstidningen att det är typiskt mig (alltså min stereotyp) att vara den medvetna konsumenten som handlar ekologiskt, fairtrade mm. Jag kände att jag blev lite matt. Vad betyder det att jag ännu en gång faller in i det som förväntas av mig? Tyder det på att jag tillhör en grupp exceptionellt kloka och goda människor (eftersom ingen annan typ av svenne tar sin konsumtionsmakt på lika stort allvar) eller visar det bara på extrem naivitet? Vilket av dessa två är egentligen värst?
Häromdagen spelade AIK match. När jag åkte hem från jobbet var tunnelbanan försenad pga oroligheterna kring Solna. När vi sakta rullade in på Västra skogens station stod fulla, vita, unga män i en tät, stor klunga och skrek "Tony Ohlsson och Jacki Arklöv!!" och bankade hårt ängs hela tågtsidan. Vilka jubelidioter! Händelsen i Västra skogen fick mig att tänka att det kanske inte är så illa att utöva sin stereotyp som trots allt syftar till något gott, framförallt inte i jämförelse med de stereotypiska egenheter dom där råttorna faller offer för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar